ETF Rotation

Sammansatt momentum på S&P 500 är en enkel regel: ranka varje aktie på medelvärdet av 3-, 6- och 12-månadersavkastning, hoppa över senaste månaden, köp de fem bästa, gör om varje månad. Den tjänar pengar. Den är också obrukbar.

Sjuttiofyra procent. Ingen håller en strategi som tappar tre fjärdedelar av kapitalet. Frågan var inte om avkastningen gick att höja, utan om fallet gick att halvera utan att avkastningen följde med ner.

Först: siffran som inte fanns

Innan något kunde byggas behövde vi veta vad vi faktiskt mätte. Fyra av fem aktiestrategier i den här dashboarden körde på dagens indexlista tillbaka genom hela historien. Bolag som gick omkull eller ramlade ur indexet fanns aldrig i universumet — modellen valde bara bland vinnarna, i tjugo år, med facit i hand.

Samma kod, samma period, samma signal. Enda skillnaden är vilka bolag som fick delta:

Trettiofem procentenheter av ren efterklokhet. Och lägg märke till fallet: det rör sig inte en tiondel. Survivorship bias fyrdubblar avkastningen utan att göra strategin en enda dag tryggare. Michael Harris har mätt samma sak på Nasdaq-100 — 46 % med biasen, 16,4 % utan.

Sedan: tre buggar som gjorde universum galet

Testriggen — inte produktionskoden — hade tre fel som alla drog åt samma håll. Det tydligaste var en kvalitetsspärr som saknades: 41 tickers med trasiga priser slank in. En av dem gick 0,76 → 3 630 → 0,76 på tre dagar. En dagsavkastning på nästan två miljoner procent, och vilken momentumsignal som helst rankar den etta. Portföljvolatiliteten kom ut på 10 634 %.

Det fjärde felet var mitt eget och subtilare: marknadsserien för regimgrinden byggdes som medelvärdet av alla priser i en framåtfylld matris — levande aktier blandade med avnoterade zombies frusna vid sin sista kurs. Varje grindresultat mätt mot den serien var meningslöst. Serien byggdes om på ^GSPC.

Skyddet: fyra lager, en platå åt gången

Regeln vi höll oss till: mekanismen skulle formuleras innan testet, och parametern skulle ligga mitt på en platå — inte på en topp. En topp betyder att värdet bredvid är sämre, vilket betyder att man hittat brus.

Stoppet är det intressanta. Samma idé misslyckades på våra ETF-strategier — hårdare stopp gjorde fallen djupare, inte grundare. Orsaken visade sig vara vad som händer efter stoppet: ETF-versionen gick till kontanter till månadsskiftet, låste in förlusten och missade V-rekylen. Här byts den stoppade aktien mot nästa i rankingen och marknadsexponeringen är orörd. Vid 1,5σ utlöses det 136 gånger på tjugo år och kostar ingenting alls, vilket säger att ersättarna är ungefär lika bra som de ersatte.

Det som inte fungerade

Riskparitetsvikter (0,43 mot 0,46 Sharpe), korrelationstak vid urval (0,30), hoppa över de hetaste namnen (0,34), residualmomentum (0,26 — och 2,7 % CAGR), volatilitetsjusterad ranking (0,28), fler innehav (topp-20: 0,38), volatilitetsmål på portföljnivå (fungerar, men kostar 2,6 pe CAGR för samma Sharpe).

Information Discreteness förtjänar en egen rad. Den akademiska idén — Frog-in-the-Pan — är att momentum håller bättre när informationen sipprat in långsamt än när den kom i ett skutt. Vi testade den både som ersättande ranking och som filter. Den misslyckades i båda, och monotont: ju fler namn den uteslöt, desto sämre gick det. Mekanismen förklarar varför. Frog-in-the-Pan handlar om långsam informationsspridning i underbevakade bolag. S&P 500 är världens 500 mest bevakade aktier.

Slutet: elva procentenheter i ett tickersymbol

Strategin byggdes i en fristående testrigg. Porterad till produktionskoden kom den ut på 11,9 % / −49,0 % — två procentenheter sämre avkastning och elva procentenheter djupare fall än riggen. Samma kod, samma data, samma period.

Två orsaker, isolerade genom att ändra en sak i taget:

Grindbenet ägde hela skillnaden i fallet. SPY är en totalavkastningsserie — utdelningar återinvesterade — och ligger därför strukturellt oftare över sitt eget glidande medelvärde än prisindexet gör. Grinden löser ut senare och mer sällan. Elva procentenheter djupare fall från valet mellan två tickersymboler som mäter "samma" marknad.

Courtaget ägde resten: 1,6 procentenheter mellan 0,6 % och 0,3 % per rundtur.

Provet: samma lager, ett index de aldrig sett

Fyra skyddslager valdes genom att titta på den här datan, och mäts sedan på samma data. Att SMA200, 21 dagar, band 10 och 2σ ser bra ut här är delvis ett mått på hur väl vi anpassat oss till 2006–2026. Motmedlen fanns — mekanism före test, platå istället för topp, block-bootstrap över fyra osammanhängande delperioder (0,59 / 1,08 / 0,51 / 0,70) — men inget av dem ersätter det avgörande provet: kör lagren oförändrade på ett index där de aldrig valdes.

Så vi byggde point-in-time-data för Nasdaq-100 — 216 tickers, 227 medlemskapsintervall, kontrollerade mot elva årsgränser — och körde exakt samma fyra lager där. Och samma sak på S&P 500 begränsat till samma fönster, så jämförelsen sker i samma marknadsklimat.

Skyddet sänker Sharpe på båda universumen. Det tar ner fallet med 8–10 procentenheter och betalar med 6–12 procentenheter avkastning. Beteendet är detsamma på båda — samma tecken, samma mönster, större utslag på det mer volatila Nasdaq. Lagren generaliserar alltså. Det de generaliserar är en försämring.

Och det avslöjar vad siffran högre upp egentligen mäter. På S&P 500 2006–2026 gav paketet +3,2 pe CAGR. På samma universum begränsat till 2015–2026 kostar det −6,2 pe. Skillnaden mellan fönstren är 2008–2009.

Hela vinsten kom från en enda kris.

Värre: jämfört med sitt eget index slår de skyddade varianterna marknaden med drygt en procentenhet — och ^IXIC och ^GSPC är prisindex utan utdelningar. Läggs utdelningarna tillbaka försvinner övertaget. Sharpe säger samma sak utan omräkning: 0,67 mot indexets 0,68, och 0,59 mot 0,64. I den här perioden tar skyddet inte bara bort en del av avkastningen — det tar bort hela överavkastningen.

Vad det betyder

Strategin är inte värdelös. En försäkring som kostar i lugna marknader och betalar i krascher är en begriplig konstruktion, och −38 % istället för −74 % är en verklig egenskap. Men den ska beskrivas så. Meningen "+3,2 procentenheter CAGR" är sann bara för ett fönster som råkar innehålla 2008.

Två reservationer åt andra hållet, för rättvisans skull: −0,09 Sharpe på S&P 500 ligger under vad vi kan upplösa med så få oberoende beslut, och elva år med en enda större sättning är ett tunt underlag för att döma ut en kraschförsäkring. Provet är designat så att försäkringen inte kan visa sitt värde. Men −0,22 på Nasdaq är skiljbart från brus, och riktningen är entydig på båda.

Det som återstår är att pröva den andra vägen: sänka fallet genom vad som väljs i stället för när man går till kontanter. En volatilitetsnormaliserad signal gav −29 % drawdown utan grind och utan stopp — sämre risk-justerat, men utan timingrisk. Den tråden är inte utredd.